Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.
ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder på engelska, eller ADHD på svenska. Det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som ofta påverkar koncentration, uppmärksamhet, impulskontroll och aktivitetsnivå. Vanliga symtom är svårigheter att fokusera, impulsivitet och hyperaktivitet.
ADHD är ganska vanligt förekommande, och det finns olika uppskattningar beroende på vilka källor man refererar till. Enligt Socialstyrelsen i Sverige har ungefär 4-8 procent av barn och ungdomar någon form av ADHD. Det är viktigt att notera att ADHD kan diagnostiseras hos människor i alla åldrar, inte bara barn och ungdomar. Det är också vanligt att personer med ADHD har det kvar som vuxna, även om symtomen kan förändras över tid.
ADHD är en förkortning för Attention Deficit Hyperactivity Disorder, på svenska ofta kallat ADHD. Diagnoskriterierna för ADHD enligt den femte upplagan av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5) inkluderar:
För att ställa en ADHD-diagnos krävs vanligtvis att symtomen är ihållande och orsakar betydande problem i funktionsförmågan. En noggrann bedömning av symtom, historia och förekomst i olika situationer är viktigt. Det är viktigt att konsultera en kvalificerad professionell, såsom en psykolog eller psykiater, för en korrekt diagnos och eventuell behandlingsplan.
ADHD har länge beskrivits som ett problem främst hos barn, särskilt pojkar. Men ADHD förekommer lika mycket hos flickor och kvinnor som hos pojkar och män. Trots detta är det fortfarande vanligare att pojkar får diagnosen tidigare än flickor, som ofta diagnostiseras senare.
Grundproblematiken vid ADHD är densamma för både pojkar och flickor, men symtomen visar sig ofta på olika sätt. När vår förståelse för dessa skillnader ökar, blir vi också bättre på att upptäcka ADHD hos flickor och kvinnor.
Skillnader mellan könen Skillnaderna i hur ADHD visar sig mellan könen är inte helt förstådda. Troligen spelar flera faktorer in, inklusive biologiska skillnader som könshormoner och olika sårbarheter under foster- och spädbarnstiden. Även sociala och kulturella faktorer har sannolikt betydelse.
Flickor upptäcks senare
För att få en ADHD-diagnos behöver man uppfylla vissa diagnoskriterier, som till stor del är baserade på hur uppmärksamhetsproblem och överaktivitet visar sig hos pojkar. Flickors svårigheter tar sig ofta andra, mindre synliga uttryck. Flickor har ofta uppmärksamhetsbrister utan tydlig överaktivitet och impulsivitet. Istället för att springa runt som pojkar kan göra, kanske flickor pillar på saker, biter på naglarna eller pratar mycket. Flickor upplevs som mindre störande och kämpar hårt för att dölja sina svårigheter. Därför är det ofta svårare för skolan att upptäcka flickors ADHD-problematik jämfört med pojkars. Flickors svårigheter tolkas ofta som personlighetsdrag eller som problem orsakade av brister i miljön snarare än som symtom på ADHD.
Föräldrars ser men skolan missar
Föräldrar kan ofta se symtom på ADHD som skolan missar, såsom starka känslor och utbrott, eller svårigheter med mat, sömn och kompisar. Därför är det viktigt att lyssna på både föräldrarnas och flickornas egna beskrivningar vid en ADHD-utredning.
Svårigheter med kamrater och relationer är vanliga för både pojkar och flickor med ADHD, men vissa sociala svårigheter verkar vara vanligare hos flickor. Detta kan delvis förklaras av olika sociala förväntningar på pojkar respektive flickor.
Flickor får ofta diagnos senare
Eftersom flickors symtom ofta skiljer sig från pojkars, får flickor ofta diagnos senare, kanske först på högstadiet eller senare. Vid diagnos får flickor ofta diagnosen ”ADHD med huvudsakligen ouppmärksam form” (ADD), vilket innebär ADHD utan tydlig överaktivitet och impulsivitet.
Många söker hjälp först när kraven från skolan ökar eller de sociala svårigheterna blir för stora. Då har flickorna ofta redan en lång historia av misslyckanden i skolan eller i kamratrelationer. När flickors behov inte uppmärksammas får de inte heller det stöd de behöver, vilket kan leda till psykisk ohälsa och fler psykiatriska diagnoser.
Psykisk ohälsa är vanligt hos flickor med ADHD, som ångestsyndrom, depression eller ätstörningar. Flickor med ADHD löper högre risk att utveckla ätstörningar under tonåren. Många gånger är det på grund av psykisk ohälsa som flickorna först kommer i kontakt med vården, där den underliggande ADHD:n kan upptäckas.
Kunskap om ADHD är viktig, både för den som har ADHD och för personer i omgivningen. En diagnos kan hjälpa individen att bättre förstå sig själv och sina utmaningar. Genom att förstå sina styrkor och utmaningar minskar risken för negativa konsekvenser som missbruk, depression och ångest.
Tidiga stödinsatser ger bättre förutsättningar att lyckas. I skolan kan mycket göras för att kompensera för elevens funktionsnedsättning. En tydlig och tillgänglig lärmiljö är viktig, och ibland behövs även andra anpassningar. En basutredning och elevvårdsplan kan utformas och följas upp regelbundet utan att en diagnos behövs.
För att hantera vardagen och sina svårigheter kan personer med ADHD behöva olika typer av insatser. Det kan handla om stöd för minne, planering eller tidsuppfattning, anpassat efter individens behov.
Som vuxen kan man behöva stöd kring boende, ekonomi, studier och arbete. Vilket och hur mycket stöd man behöver varierar från person till person. En noggrann kartläggning av personens förmågor och utmaningar är viktig för att utforma fungerande stöd.
Ofta krävs en kombination av psykosociala och pedagogiska stödinsatser, kognitiva hjälpmedel och vid behov läkemedelsbehandling. För läkemedelsbehandling krävs diagnos.
Vuxna kvinnor
De nuvarande diagnoskriterierna är inte fullt anpassade efter könsskillnader eller hur ADHD visar sig i vuxen ålder. Hos barn är motorisk rastlöshet tydligare, medan vuxna ofta upplever en inre rastlöshet. Många har kvar problem med uppmärksamhet och planering i vuxen ålder, även om problemen med aktivitetsnivå och impulskontroll avtar.
Flickor som växer upp med stödjande anhöriga och god social förmåga kan ibland dölja sina svårigheter. Men i vuxen ålder, när kraven på självständighet ökar, blir problemen tydligare. Många kvinnor som får diagnos i vuxen ålder berättar om svårigheter och misslyckanden från skolåren, ofta relaterade till uppmärksamhet och koncentration.
Även om många svårigheter kvarstår i vuxen ålder, hittar många strategier för att hantera dem och leva ett bra liv.
Evidensen för ADHD-medicin, som oftast används för att behandla symtom på uppmärksamhetsunderskottshyperaktivitetsstörning (ADHD), baseras på kliniska studier och forskning. Studier har visat att läkemedel såsom stimulantia (till exempel metylfenidat och amfetaminbaserade läkemedel) samt icke-stimulantia (till exempel atomoxetin och guanfacin) kan vara effektiva för att minska symtomen på ADHD, såsom impulsivitet, hyperaktivitet och bristande uppmärksamhet.
Det finns dock olika variabler att ta hänsyn till när man överväger behandling med ADHD-mediciner, inklusive individuella hälsotillstånd, symtomens svårighetsgrad och eventuella biverkningar. Det är viktigt att diskutera dessa faktorer med en spec. läkare i psykiatri för att avgöra rätt behandlingsplan för varje individ.
Läs mer om ADHD medicin på: https://regionuppsala.se/infoteket/hamta-kunskap/fakta-om-funktionsnedsattningar/adhd/medicinering-vid-adhd/
Neurofeedback är en form av biofeedback som använder sig av avancerade teknologier för att mäta hjärnaktivitet i realtid och sedan ge återkoppling till individen för att lära dem att reglera sin egen hjärnaktivitet. När det gäller ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) så har neurofeedback studerats som en behandlingsmetod för att hjälpa personer med ADHD att förbättra sina kognitiva och beteendemässiga funktioner.
Det finns en del forskning som antyder att neurofeedback kan vara effektivt som en kompletterande behandling för personer med ADHD, men det är viktigt att notera att resultaten inte är entydiga och mer forskning behövs för att avgöra dess effektivitet och mekanismer. Vissa studier har visat positiva effekter av neurofeedback för att minska ADHD-symtom och förbättra uppmärksamhet, impulsivitet och beteende.
Evidensen för neurofeedback som en behandling för ADHD är ännu inte tillräckligt stark för att det ska vara en standardbehandling. Det kan vara en användbar kompletterande strategi för vissa individer, men det är viktigt att prata med en professionell och genomgå en ordentlig utvärdering för att avgöra om neurofeedback kan vara lämpligt för en specifik individ med ADHD.
Anna-Karin Thysel
Psykolog
Anna-Karin Thysel
Verksamhetschef, leg fysioterapeut spec. mental hälsa
Kontakt
Vår expertis
Sociala medier
